Testad positiv för tjockskallighet…

Det är fredag eftermiddag och jag skyndar mig hem efter jobbet, trampar energiskt på elcykeln, låter tankar på arbetet sakta rinna av, bockar av efter hand att inget är glömt, kanske lite sent att göra det nu när jag redan är på väg hem. Jag tänker inte vända om det är något glömt!

Hemma väntar Holger som under dagen haft till uppgift att göra klart räksmörgåsar till ikväll. Husbilen är packad efter vintervilan, nybäddad med påslakan med rosor och lite klichéartat tryck ”Don’t dream your life – Live your dream”. Ja, jag erkänner det är lite för banalt!

Vi ska bara vara borta en natt, för väderleksprognosen är lite så där, kan bli regn – kan bli uppehåll, men vi längtar efter att komma iväg en tur med bilen igen. Katten får flytta ut på altanen med dörren öppen en glipa så han kan komma och gå som han vill, med en välfylld matskål. Två saker i livet som han uppskattar stort, om det inte vore för att han har noterat packade kassar som bärs ut i bilen, betyder det att ni lämnar mig nu igen? (Vill poängtera att det alltid finns någon som har huvudansvar för honom när vi inte är hemma och att han i vanliga fall vill, men inte får vara ute på natten. Så det borde vara toppen!)

En känsla av semester infinner sig när vi tar plats i bilen och lite ringrostigt startar upp. Vi ska inte så långt, bara till Färgensjöarna cirka sju mil bort, vi tänker fricampa ikväll, det var lite så jag såg framför mig att vi skulle göra när vi köpte bilen förra året, men sedan har det blivit mest ställplatser och camping istället av lite olika anledningar. Vi hittar en lagom plats ända nere vid sjön, det är så vackert, visserligen skiner inte solen men det regnar i vart fall inte. Det är slutet av maj så inte ens jag tänker tanken att bada. Det är faktiskt lite för kallt för att sitta ute och äta med, men räkmackorna och ett glas kallt Rieslingvin smakar underbart. Efter att vi njutit av maten går vi ut för att se oss omkring och fotografera sjön i kvällsljus. En vattenfylld eka som någon aldrig mer kommer att kunna ro blir den bild jag hinner att ta innan olyckan är framme…

Lite till vänster får vi syn på en liten klippö, bara några kvadratmeter stor och med endast en liten björk som växer på den. Vilket motiv – det svarta vattnet, klippan och på den ett ensamt träd i skir vårgrönska! Jag kliver försiktigt efter Holger på stenarna och plötsligt bara händer det – fotleden viker sig, jag försöker få nytt trampställe på en annan sten men lyckas inte. Jag faller och det första som landar med en dov smäll är mitt huvud i en stor sten! Jag hör Holger ropa – Du slog i huvudet! Han vände sig om precis när jag ramlar. Mobilen ramlar i vattnet och med en reflexrörelse räddar jag den upp till det torra igen. Sedan sitter jag på stenarna halvvägs ner i  det våta, det känns som hjärnsubstansen åker som en pinpongboll innanför skallbenet, blodet rinner från örat, det dunkar i hela huvudet och jag blir rädd, men jag lever och jag kan tänka något så när vettiga tankar.

Väl inne i husbilen igen funderar vi på vad vi ska göra? Jag är så pass sjukvårdsutbildad att jag vet att detta egentligen borde röntgas, men vi har druckit vin till våra räkmackor. Ambulans till mitt i ingenstans där vi knappt kan säga var vi är? Nej vi avvaktar, kort sagt jag har haft en otrolig tur – ytterörat har tagit emot smällen och agerat krockkudde på ett förträffligt vis, det kommer så småningom att bli blålila, dubbelt så tjockt och behöva en nackkudde vid sömn!

När den värsta oron lagt sig tar som tur är den sjuka humorn över, innan frukosten torkar jag bort blodfläckar på bordet och säger att det är bäst att avlägsna alla spår i fall jag skulle dö senare under dagen. Vi fantiserar ihop olika förfärliga tidningsrubriker:

Make skyller på olycksfall!

En lätt hjärnskakning och positivt testresultat  av min tjockskallighet blir resultatet av denna premiärtur med husbilen.

Vi såg tomten i Ljubljana…

Det blir ingen julmarknadsresa i år, tänker istället tillbaka på förra årets resa. Vi stannade till i Ljubljana en dag i september på väg hem med husbilen från Kroatien, en vacker stad och vi bestämde redan då att det här ska bli årets julmarknadsresmål.

Första kvällen när vi vandrar längs floden och den gamla stadskärnan där hantverksmarknaden trängs med matstånd med kryddiga korvar, gluwein och en ny favorit, varm gin med äppeljuice! Det var en oväntad smakupplevelse, mycket gott! Men som de flesta semesterdrinkar, de smakar bäst på plats!

Dagen därpå checkar vi ut från hotellet för att ta oss vidare till Bled, det var nämligen så att vi tänkte stanna till där med husbilen i september men det fanns inte EN enda parkeringsplats ledig, så vi fick köra rakt igenom, vända och köra tillbaka. Alltså hade vi nu googlat fram tågtider och bokat en natt på ett underbart pensionat. Vi lyckas köpa tågbiljett men vi blir inte riktigt kloka på om vi kommer ända fram eller behöver komplettera med buss och den sura kvinnan i biljettluckan orkar inte försöka förklara för oss när vi inte fattar första gången, så vi köper tågbiljett och kliver på, därifrån har vi fin utsikt över till andra perrongen och där händer det grejer!

Tomtefar, tomtemor och alla deras alver ska på utflykt med mängder av småbarn, de har fullt upp att tillsammans med lärarna få ombord alla barn som strålar av lycka och förväntan i vagnarna som dras av ett gammalt ånglok. Att höra deras förtjusning och fnitter gör mig alldeles varm inombords. Vilken fantastisk idé för en utflykt med barnen! Vart dem var på väg vet vi inte, men jag hoppas det var till någon tomteverkstad. Ångloket drar iväg med pust och stön och ett enormt rökmoln och strax efteråt startar även vårt tåg fast åt andra hållet.

Bled är otroligt vackert, och vi har tur, solen strålar från en klarblå himmel, vi kan vandra runt hela sjön i lugnt tempo, till och med äta lunchen ute insvepta i filtar med utsikt över sjön. Vårt pensionat är charmigt, rustikt i timmer och vi får en jättegod frukost nästa morgon. Old Bled house är väl värt ett besök.

En klassisk vy

Därefter återvänder vi till Ljubljana, den här gången med buss och letar upp nästa övernattningsställe, ett vandrarhem som ligger ovanför en pub. Inte lika charmigt som i Bled men fullt funktionellt. Lite svårt att hitta trots Google maps, antagligen har den ställt in sig på att visa bilvägen istället för gångvägen, det är inte första gången detta händer! Vi inser att vi gått en lång omväg längs en ringled, skit också, vi orkar inte gå in till stan igen och det finns inga matställen i kvarteret vi bor, men vi hittar en supermarket och köper ett par frallor och några öl och lägger oss tidigt den kvällen.

På morgonen är vi pigga igen även om fötterna är lite slitna, men strunt i det, när vi kommit in till gamla stadskärnan finns så mycket att titta på att det inte spelar någon roll. Vi vandrar över broarna, lyssnar på barnkörer som sjunger julsånger, ser en spektakulär utställning genom fönstret med en stor plastsugga med kultingar. Gatumusikanter som spelar traditionell musik iklädd folkdräkt och de som vill synas/eller inte iklädd ett hjorthuvud!

Konstig konstinstallation

Vi knatar hela vägen upp till slottet och tittar in fängelsehålorna, ser en utställning över slott och borgar i Slovenien och får inspiration till nästa resa…

På kvällen strålar staden i ljus och dekorationer, det doftar av mat, helstekt gris, kanderade mandlar, honung, ja allt som hör en julmarknad till.

Vi hinner se oss mätta på julmarknad och letar upp ”House of illusions” som väl är en liten besvikelse, vi har sett det mesta på internet redan, men för en yngre publik kan det nog vara lite kul.

Istället börjar vi leta efter ett museum för gamla tåg som vi sett på tripadvisor, men jag undrar om inte Google maps åter spelar oss ett spratt. Vi hamnar i ett bostadsområde och ser till slut en skylt med tåg på, fast det är en nerfälld bom när vi kommer fram och det syns inte en människa någonstans. Vi har återigen gått långt och vi ser några skruttiga tåg på andra sidan, så vi kryper helt fräckt under bommen och tittar runt bland gamla tåg och vagnvrak. Det här kan inte vara muséet vi letar efter! Vi smiter innan någon ser oss.

Tågmuseum?

Hittar en pub på vägen in mot staden igen och går in och beställer en varsin öl.

  • – Beer! What kind of beer? We have 140 different beers!

Ooops, gjorde vi bort oss nu igen? Det blir en O´Haras för mig.

På fredagen är det open kitchen market, när olika kockar lagar mat av alla de slag, musiken strömmar och öl eller vin säljs ute på marknaden, jämte området ligger en enorm frukt, blom-och grönsaksmarknad. Jag älskar alla färger och dem vackra uppläggen, säsongens storsäljare är så klart mistel, men jag avstår från att försöka få med en i resväskan i helt skick hem. Där ligger redan flera träleksaker till vårt barnbarn.

Trötta och nöjda kommer vi hem, och kan se tillbaka på att det blev en väldigt fin julmarknadsresa till Ljubljana.

Jag och min symaskin från helvetet…

…Ja, det är faktiskt så jag kallar den. Vi kämpar vidare, emellanåt osar det faktiskt svavel på altanen men det beror kanske på alla svordomar som slinker ur mig när det trasslar som mest. Det är till och med så att katten lämnar sin varma, sköna stol och smiter ut i regnet för att få lite lugn och ro!

Så här ska det inte se ut! Även baksidan räknas

Det verkar inte finnas något mellanläge på symaskinen, antingen står den still, försiktigt försöker jag slira igång den, men precis när den ska starta långsamt blir det precis tvärt om, VRMMMMM.

Jag längtar efter syslöjdens maskiner som hade en knapp för töntar, den som gjorde att maskinen bara sydde i slow motion, letar förtvivlat men det verkar inte finnas någon sådan knapp på min industrisymaskin.

I vanliga fall har jag alltid någon reservplan, men det har jag inte nu, alternativ B är att ge upp och det är jag inte redo för ännu!

Jag har testat alla råd och tips som jag fått från vänner och bekanta. Även tandtråd! Jo, jag har faktiskt flossat min symaskin med tandtråd, inget dumt tips alls!

Jodå, allt är med på bilden: Vinglas, skruvmejsel och trassel!

Någon gång emellanåt lyckas jag få maskinen att sy lite långsammare och sakta men osäkert växer arbetet framåt. Med lagom många blodtryckssänkande pauser och ett och annat glas rödvin som uppmuntran. Det är möjligt att dessa båda tar ut vart annat, men om bara tron är tillräckligt stark…

Om hur vi hamnade på en skolbuss på Barbados…

Kommer hem från jobbet, tittar igenom posten och undrar vad i hela friden är det här? En tidskrift diskret förpackad i grå plast utan någon som helst logga, den för närmast tankarna till annonstexten ”Vi skickar din beställning i en neutral och tråkig grå plast, Ingen utom du kommer veta vad paketet innehåller.”

Öppnar nyfiket och brister ut i gapskratt. Nej, det är inte en katalog med sexleksaker.

Det är tidskriften Connoisseur! Men hur gick det här till? Att en undersköterska får gratistidningen för personer som har en inkomst över två miljoner. Ja just det, jag sålde skogen och köpte en husbil, så var det ju!

Första sidan – reklam för Rolex, andra sidan – Cartier och så fortsätter det, Porsche, Chanel… Bläddrar vidare till resesidorna – ett lyxhus på Seychellerna för 25 000 kr/natt men då ingår en privat butler!

Nej det här är inget för mig och tänker istället tillbaka på resan när jag fyllde 50 år, Barbados – i och för sig väldigt exotiskt för de flesta. På min födelsedag frågade jag maken om han hade gjort upp några hemliga planer för mig, men nej det hade han inte. Då vill jag åka buss meddelade jag. På Barbados betalde man motsvarande 4 kr när man klev på bussen och sedan åkte man så långt man skulle. Det finns ett vildmarksreservat som jag vill se, men jag vill även uppleva landet och inte bara boka en guidad tur. Hur svårt kan det vara? Om vi kommer fel är det ju bara att kliva av bussen och ta en annan buss för 4 kronor tillbaka, eller om vi inte lyckas får vi väl ta en taxi.

Jodå vi lyckades ta oss dit vi ville, Barbados Wildlife reserve ett trevligt ställe där man gick fritt bland djuren, väl värt ett besök. Men sedan skulle vi ju ta oss tillbaka också! Kliver på en buss á 4 kr och åker till den stora bussterminalen där vi skulle byta buss. Dåligt skyltat och vi frågade flera personer var ”vår” buss skulle avgå från. En kvinna hjälpte oss och pekade ut rätt ställe att vänta. Medan vi väntade kom det mängder av barn i alla åldrar och tänk alla ställde sig i samma bussficka som vi! Så småningom kommer bussen och det blir rörigt – jätterörigt! En del barn ska med andra ska inte med, det trängs och vi vet inte: Ska vi följa med röran eller vänta på nästa buss? Men kvinnan som visat oss rätt en halvtimma tidigare ropar till oss – ”This is your bus”. Och då banar vi oss väg genom barnen, de som inte ska med och kliver på bussen. Barnen är artiga och låter oss sitta, jag har ju trots allt fyllt 50 år den dagen! Haha!

Vilket foto det hade blivit, men jag kan inte förmå mig att ta upp kameran, det hade blivit så fel i situationen. En buss ”knöfull” med skolbarn i sina fina uniformer, slätstrukna skjortor, knästrumpor och kjol eller byxor och så vi inklämda i surret från barn nyss utsläppta från skolan! Barnen lika nyfikna och förundrade över oss som vi över den absurda situationen. En del bilder får man helt enkelt spara i minnet.

Höstens färger…

… är egentligen det enda jag tycker om med årstiden. En färgexplosion av mustigt gult, rostfärgat, brunt och grönt i hundratals nyanser, varje år känner jag inspirationslust av att skapa något med alla dessa färger. Sällan har det nått längre än så, men i år är jag på gång.

Jag har snubblat in på en virkhemsida, www.adindasworld.com/  även det en orgie i färger, fast mycket rosa och rött, och blivit så sugen på att efterlikna hennes mönster på en sjal. Efter mycket googlande hit och dit insåg jag att det måste bli ”same, same but different”. Istället för rosa körsbärsblom och stora röda dahlior så ska det bli höstlöv, ekollon och kanske ett spindelnät. Och så var det ju det där jag hade lovat mig själv: Inte starta fler nya projekt innan något av de andra är klart, jaja man behöver ju lite omväxling och idag är det ändå för kallt för att sitta på altanen och sy bilklädsel!

Men en cykeltur till Biskopstorps naturreservat blir det, jag njuter i fulla drag, bokskogen som är så skirt grön om våren är minsann lika vacker nu när den skiftar över i höstskrud.

På vägen hem kör vi förbi en skylt och naturligtvis stannar vi till och går dit och tittar.

Att Kvibille har en gammal historia känner jag väl till, men här har jag inte varit tidigare. Tingsplatsen har funnits sedan minst 1683, troligen längre enligt Wikipedia. Alldeles jämte ligger en villa, jag har lite svårt att tänka mig att bo där, tänker att det borde finnas en och annan osalig ande som inte hittat rätt!

Den utlovade regnskuren hinner ifatt oss på vägen hem, men det gör inget för jag blir serverad varm choklad med rom i lusthuset när vi kommer hem. Kanske finns det fler fördelar med hösten trots allt…

Övningskörning

Nej det är inte husbilen och inte heller någon annan bil.

Mitt nya projekt gäller visserligen i förlängningen en bil, inte vilken bil som helst, utan sonens Dodge Polara, en import från soliga Kalifornien, vilket gjort baksätets vinröda klädsel så spröd att den sprack i långa remsor när den flyttade till kalla Sverige. Att klä om blev nödvändigt, efter lite googlande verkade det som att kostnaden för detta skulle kunna landa runt 25 000 kr! Ugh!

Det är väl då den snälla mamman säger: Att det kan nog jag göra! Känns det igen? Trilla dit igen, att jag aldrig lär mig. Fast å andra sidan, om man inte försöker vet man ju inte om man kan!

  • Skaffa industrisymaskin. Förlorade budgivningen på en konkursauktion.
  • Försöka med min gamla trotjänare Husqvarna – för svag.
  • Hitta en annan industrisymaskin på Marketplace – déjà vu

Den nyinköpta symaskinen är en gammal Pfaff, så gammal att det inte ens blir någon sökträff när jag senare behöver googla för hjälp! Typiskt.

Det tar någon vecka innan jag kan prova den, för den är också så gammal att elhandsken är förbjuden och behöver bytas, men som tur är har vi en god vän som är både pensionär och elektriker vilket gör att jag inte behöver vänta så länge på hjälp.

Så i onsdags när jag kom från jobbet och fick se att den var fixad fick jag bråttom att prova. Misslyckades direkt, för jag kunde inte få undertråden till att följa med upp till nålen. Det var i detta läget jag insåg att google bara delvis kunde hjälpa till och visa hur tråden skulle träs på en snarlik modell. Klurade till slut ut att nålen var vänd ett kvarts varv fel – nålsögat skulle träs från vänster – tja det har jag ju inte varit med om tidigare. Nu var tråden i alla fall på plats.

Lördag förmiddag – utvilad och redo för utmaning – En timme senare gav jag upp och gick ut för att avreagera mig med trädgårdsarbete! Papperskorgen full av trassel, sybordet stökigt med skruvmejslar och symaskinsolja på vartenda finger.

Söndag förmiddag – än ger jag inte upp. Det är en racersymaskin, verkar bara finnas två lägen: Antingen står den stilla eller så går den så in i h-e. Jag justerar och skruvar och provar om och om igen. Så småningom börjar vi bli sams maskinen och jag, men den är SVÅR att manövrera. Kommer underfund med att om jag lägger en smal remsa bomullstyg som skräddarfoten kan glida på så går det bättre, mycket bättre! Men jag är fortfarande inte tillräckligt säker på den för att jag vill börja på den riktiga galondelen, det gäller att övningsköra lite till.

Fortsättning följer…

Trådspänning och trassel

Upphittat – en liten pojke!

Uti skogen ska vi gå…

På väg till svampskogen idag fick vi med oss först den vuxne sonen, helt otippat, och sedan plockade vi upp dotter och lille barnbarnet William som förtjust pratade om skogen och svamp.

Vi svänger in på en krokig landsväg och möter en bil med varningsblinkers påslagna, tja det är ju mycket rådjur här så jag saktar ner farten och får då se anledningen.

En liten kille, kanske i tre års ålder sparkar sig fram längs vägkanten! Milda tid, vad gör vi nu?

Stannar bilen och springer tillbaka längs med vägen, han har bra fart den lille rackaren. När jag kommer ifatt honom, stannar jag honom och börjar prata med honom, det tar ett tag innan jag uppfattar genom tårar och snor att han heter Love. Han är riktigt ledsen, under tiden passerar många bilar och vi sitter i kanten på en 70-väg.

– Var bor du? Love pekar diffust över åkrarna mot ett villasamhälle ett par km bort.

 – Vad heter din mamma? – Mamma, heter Mamma. Ja, det är ju logiskt när man inte är äldre än vad pojken är.

Maken har hunnit fram till oss och vi konfererar, vad ska vi göra? Det ligger en villa 100 meter längre fram och jag går dit och ringer på. En äldre dam öppnar, hon känner inte till någon Love, men han kan få komma in till henne så länge erbjuder hon. Vi bestämmer oss för att ringa polisen, tillbaka till bilen och Love får följa med in i den nu proppfulla lilla Clion.

114 14 – beskriv ditt ärende – Borttappat barn, nej, upphittat barn, ändrar jag mig till, och slipper stå i telefonkö. Lämnar över telefonen till dottern därbak, för jag ser att den äldre damen skyndar sig mot vår bil och jag går ut och möter henne.

Hon har kommit på att det bor nog en liten Love längre ner mot vägen, ett hus som inte syns från vägen. Och då hör jag svagt hur någon ropar långt bort. Någon som letar!

Vi kör in på en liten väg och kommer fram till två killar, jodå, Love känner dem!

Storebror och en kompis ser lättade ut, de hade väl cyklat för fort så han inte hann med och tog fel väg och irrade sig ut på vägen. Storebror förstår allvaret när jag berättar att det var på stora vägen som vi hittade honom! Han lovar att cykla sist och ha koll. Och därmed slutade allt lyckligt. Vi mötte damen på väg tillbaka och berättade att han kommit rätt.

Vi fortsätter mot svampskogen, men nu har William blivit så trött att han håller på att somna, så vi kör in på första skogsväg för en skogspromenad utan svamp. Vi plockar lite stenar och kottar istället som han kan bära i korgen. När man bara är två år är allt nytt och spännande så vi får en härlig liten promenad innan det börjar dripp, droppa från träden och himlen igen.

Uti skogen ska vi gå…

Vilken dag det blev! Lille Love följer mig i tankarna resten av dagen, undrar om brorsan vågar berätta för mamma när de kommer hem, eller om hon är lyckligt ovetande om faran hennes lille son var utför.

Och alla dessa bilar som bara körde förbi utan att stanna! Vad kan man säga?

Om det låter för bra för att vara sant…

…Så är det förmodligen också så! Hur många gånger har jag sagt det åt mina ungdomar? Ändå trillade jag själv dit på den slitna klyschan härom veckan.

Det började med att dottern som fått äran att vara tärna på kompisens bröllop, ringer en kväll och behöver hjälp med att lägga upp klänningen. Det skulle kosta 700 kr att lämna den till sömmerska, ett i och för sig rimligt pris förklarar jag med tanke på eget företag, arbetsgivaravgifter osv. Men, sa jag, jag har ju sytt hur mycket som helst förr. Det här fixar jag! Tills jag får se den vackra lavendelfärgade klänningen med plisserad kjol i tunt, elastiskt material som krävde en overlocksymaskin för ett fint resultat!

Men en overlocksymaskin har jag egentligen tänkt tidigare att det skulle vara bra att ha. Det kanske är lika bra att köpa en, som nybliven mormor börjar lusten att sy små plagg vakna igen. En titt på Marketplace och Blocket ger klent resultat, men samma kväll cyklar vi till kompisar och grillar och det tar min vän som är en fena på att hitta billiga saker bara ett par minuter innan hon frågar: Är det en sådan här du vill ha? Ja, precis en så´n vill jag ha, och priset är rätt, bara 1000 kr. Men, säger jag, inte orkar jag köra till Borås imorgon (söndag)

Dagen därpå ringer min vän – Eva, nu har jag gjort något dumt.Jag skickade iväg en fråga om symaskinen fanns kvar och nu har jag prutat ner den till 800 kr – vill du ha den? Självklart vill jag ha den och tar över mejlkonversationen och vi bestämmer att jag kommer på onsdagkväll och hämtar den. Eftersom jag jobbar skyndar jag mig hem, får ett par färdigbredda mackor och flänger iväg igen. Ringer för säkerhets skull för att förvarna ungefär när vi beräknas komma fram, men får prata in det på mobilsvaret. Vi hinner ända till Falkenberg innan säljaren ringer mig: Hon är ledsen, men hon var tvugnen att jobba, glömde ringa mig! Kan vi ses i helgen? Nej blir mitt svar, klänningen ska vara klar lördag klockan nio! Okej vi gör ett nytt försök dagen därpå.

När jag kommer ut från jobbet dagen därpå har jag fått SMS. Tyvärr måste jobba idag med, du får pengarna tillbaka. Ja det vill jag verkligen ha! Men de kommer inte förrän sent dagen därpå när jag till sist blir otrevlig i mitt SMS!

Som tur är har mina arbetskamrater gett mig tips om en reservplan – ett fållband som man stryker på. Det blir fint nog.

Fredagkväll ringer dottern lagom tills klänningen är upplagd och klar. – Mamma, jag har blivit förkyld! Jag kan inte vara tärna på bröllopet!

Hemester

Första arbetsveckan efter semestern är avklarad. 13 grader ute, kuling och regn på tvären gör att det ändå känns rätt OK att börja jobba igen. Men hela veckan flaggas det för riktigt fint väder till helgen. Vi bestämmer oss för en lillhemester i Varberg, på Apelvikens camping, men goda vänner som tyvärr inte kan följa med men som campat hur länge som helst rekommenderar oss att åka till Läjet istället. Mycket mysigare! Det uppstår viss förvirring när maken meddelar mig detta när jag kommer hem.       -Menar du Gilleleje? Eller vilket Läje menar du? Vi har samma dag pratat om Gilleleje på jobbet, men Danmark har bara öppnat för Sverige häromdagen, det känns så där.

Läjet det är Träslövsläge visar det sig. De har en jättefin men väldigt dyr camping, i ställplatsappen hittar jag Hindrix Husbilsparkering istället, en liten men trevlig ställplats, den styr vi in på. Ägarinnan kommer ut och visar oss till rätta och kommer med massor av tips på omgivningen.

Efter kvällsmaten lastar vi ut minicyklarna och fäller ut de för premiärtur ner till ”Läjet” cirka en km bort, det är en ljummen kväll och alla passar på att njuta av det underbara vädret.


På piren stod en ung familj och fiskade, lillkillen visade stolt upp fångsten och talade om att det var både ”Näbbgädda” och Berggylta. Har aldrig tidigare varken sett eller hört talas om en fisk som heter Gylta, för mig är det en ung sugga! Väldigt vackra var de i alla fall.
Vid Kaffeboden köpte vi varsin Irish coffee som vi njöt i solnedgången innan vi trampade tillbaka till bilen igen.
Den här skylten kan man väl inte bli annat än glad åt?

Frukost och melodikryss i solen blir det innan vi cyklar tillbaka till Läjet morgonen efter, stranden har redan börjat fyllas av alla som vill passa på, solen värmer gott och havet är uppfriskande, vi pratar med ett par som passerar, när de hör att vi inte åkt så långt, tycker de att det är kul att vi väljer bort Tylösand för deras lilla strand. När vi känner att vi fått tillräckligt med sol cyklar vi till Kräftvagnen, men det är slutsålt förstås. Däremot finns en fiskaffär i närheten och de har färska räkor och jag köper några krabbklor också fast jag inte just då vet hur vi ska lyckas få sönder skalen på dem, det löser maken genom att ta fram en multitång ur verktygslådan och jag lägger till kräftverktyg till min mentala packningslista till bilen.

Efter en underbar måltid hoppar vi på cyklarna igen, den här gången för att cykla längs strandpromenaden in till Varberg.  Vid fästningen lägger vi oss en stund i gräset och tittar på folk som passerar och njuter av stunden och livet. Vi fyller på med lite pommes frites som vi äter i parken. På väg tillbaka är varje klippa längs strandpromenaden fylld med familjer, par och vänner som har picknick. Allt från måltiden direkt ur pizzakartongen till korgar och rutiga dukar, till en öl och nudelkartong. Men de som tog priset hade tagit med både bord, stolar och vit linneduk med tillhörande vinkyl och kandelaber! Däremot var inte stearinljusen tända, om det berodde på att det fortfarande var ljust ute eller på omöjligheten att få ljusen att inte slockna vid havet vet jag inte!

Så vi fick verkligen semesterkänsla denna helgen, fyllda med massor av ny energi vänder vi hemåt efter en natt med åskmuller i fjärran. En helg när vi har hittat ett smultronställe att återvända till vackra dagar.

Att köra fel kan bli så rätt…

I vår nya Coronatid, får man plocka fram minnen från tidigare resor och njuta av dem…

Förra hösten körde vi som nyblivna husbilsägare till Kroatien och den här dagen var det min tur att köra husbilen, rutten gick längs kusten söderut i Kroatien, från Istrien ner mot Zadar. Underbara vyer som jag bara ser som hastigast eftersom jag har fullt upp med att köra, maken har fullt upp med att ta kort. Efter byn Senj börjar jag smått ifrågasätta hur man kan kalla serpentinvägar som bär uppför och nerför berg för en kustväg? Är det verkligen rätt väg? Fantastiskt vackert, men var är kusten? Kan det varit i rondellen det blev fel?

Efter en vacker tur är vi framme enligt vår nya vän Google maps. En rar man i receptionen konstaterar att han är exakt 2 månader äldre eller yngre än min man! (Har fortfarande lite problem med att förstå tyskan) Han är noga med att följa med oss för att välja plats på campingen. Vi fick välja vilken plats vi ville ha – men var inte den här platsen ”Dobre”? Jo! Dobre säger jag entusiastiskt, mest eftersom prio just nu är: Ge Eva mat! Att grannhusvagnen hölls ihop med silvertejp, spelade just då mindre roll. Men gjorde också att vi snabbt döpte platsen till ”husvagnstjyrkogården” med en hänvisning till Stephen Kings Jurtjyrkogården. Mycket skeptiska till denna camping bestämmer vi oss ändå för att ge platsen en natt.

Camping mellan olivträden, så underbart!

Under vår kvällspromenad upptäcker vi att infarten till den campingen vi var på väg till ligger endast 50 meter längre fram! Ibland är Google maps lite för snabb, eller var det föraren? Tja, kan vi checka ut imorgon och köra in där? Lite kymigt!

Morgonen gryr, vi har inte blivit styckmördade som min vilda fantasi har inbillat mig under natten och lilla husbilen har fortfarande alla fyra hjulen kvar. Vi går ner till stranden, en helt underbar strand. Långgrund, sandig, till skillnad från många andra Kroatiska stränder, där njuter vi hela dagen. På kvällen går vi ner till gamla stan i Nin, charmigt med kullerstensgator och små tavernor. Vi beställer in en varsin öl, småpratar och har roligt åt några lokala gubbar som spelar kort vid bordet jämte. Den ene är riktigt i sitt esse och smäller med korten triumferande när han tar hem stick efter stick och tar hem hela spelet.

Istället för att lämna husvagnstjyrkogården bestämmer vi oss för att vi verkligen gillar Camping Nin.

På stranden ser vi personer som klenar in sig i svart mojs från lagunen, en dag frågar jag på knagglig tyska ”Ist es gut für die kropf oder nur für spass? Mannen ser generad ut och svarar: Vet inte, men alla andra gör det!

Dagen efter blåser det ordentligt, hela bukten är fylld av kitesurfare. Färgglada segel som skickligt trixas av djärva seglare. Inget vidare badväder, men dagens plan är ju mojsinpackning! Maken är skeptisk till detta, men vad gör man inte för ett roligt foto att skicka till barnen hemma?!

Lagunen är grund, inte djupare än till knäna, oftast bara till fotknölarna, på olika ställen är sanden svart och sammetslen! Alldeles mjuk att stryka på, resultatet ser inte klokt ut! Kommentarerna från barnen kommer blixtsnabbt: Vad håller ni på med??!

Smojjset ärr lätt att tvätta bort i havet, men lämnade efter sig en dov unken doft av sumpträsk som återigen fick våra tankar att gå till Jurtjyrkogården. Efter dusch där halva flaskan duschkräm gått åt känner jag fortfarande den unkna doften, men huden är len som efter en luxuös inpackning!

Jag gör ett nytt försök med min dåliga tyska och frågar vår campingvärd varför personer smörjer in sig och maken hjälper till genom att visa ett kort av mig insmord med det svarta.

  • Bist du krank? (Är du sjuk?)
  • Nein
  • Dann es ist nicht normal! Men sedan berättar han att läkare ordinerar inpackning, det svarta torkar in och solens strålar värmer och ger ökad blodgenomströmning.
  • Nicht krank – nicht normal! Typiskt! Jag skulle frågat innan! Men huden är len som en barnrumpa och vi har fått några fantastiska bilder.

 Vår gemytlige värd kommer förbi senare på kvällen och ger oss en broschyr om medicinsk lera, peloid. Tänk att våra första tankar om campingen var så negativa för att sedan övergå i en favoritcamping. Om ni har möjlighet – åk dit!