Testad positiv för tjockskallighet…

Det är fredag eftermiddag och jag skyndar mig hem efter jobbet, trampar energiskt på elcykeln, låter tankar på arbetet sakta rinna av, bockar av efter hand att inget är glömt, kanske lite sent att göra det nu när jag redan är på väg hem. Jag tänker inte vända om det är något glömt!

Hemma väntar Holger som under dagen haft till uppgift att göra klart räksmörgåsar till ikväll. Husbilen är packad efter vintervilan, nybäddad med påslakan med rosor och lite klichéartat tryck ”Don’t dream your life – Live your dream”. Ja, jag erkänner det är lite för banalt!

Vi ska bara vara borta en natt, för väderleksprognosen är lite så där, kan bli regn – kan bli uppehåll, men vi längtar efter att komma iväg en tur med bilen igen. Katten får flytta ut på altanen med dörren öppen en glipa så han kan komma och gå som han vill, med en välfylld matskål. Två saker i livet som han uppskattar stort, om det inte vore för att han har noterat packade kassar som bärs ut i bilen, betyder det att ni lämnar mig nu igen? (Vill poängtera att det alltid finns någon som har huvudansvar för honom när vi inte är hemma och att han i vanliga fall vill, men inte får vara ute på natten. Så det borde vara toppen!)

En känsla av semester infinner sig när vi tar plats i bilen och lite ringrostigt startar upp. Vi ska inte så långt, bara till Färgensjöarna cirka sju mil bort, vi tänker fricampa ikväll, det var lite så jag såg framför mig att vi skulle göra när vi köpte bilen förra året, men sedan har det blivit mest ställplatser och camping istället av lite olika anledningar. Vi hittar en lagom plats ända nere vid sjön, det är så vackert, visserligen skiner inte solen men det regnar i vart fall inte. Det är slutet av maj så inte ens jag tänker tanken att bada. Det är faktiskt lite för kallt för att sitta ute och äta med, men räkmackorna och ett glas kallt Rieslingvin smakar underbart. Efter att vi njutit av maten går vi ut för att se oss omkring och fotografera sjön i kvällsljus. En vattenfylld eka som någon aldrig mer kommer att kunna ro blir den bild jag hinner att ta innan olyckan är framme…

Lite till vänster får vi syn på en liten klippö, bara några kvadratmeter stor och med endast en liten björk som växer på den. Vilket motiv – det svarta vattnet, klippan och på den ett ensamt träd i skir vårgrönska! Jag kliver försiktigt efter Holger på stenarna och plötsligt bara händer det – fotleden viker sig, jag försöker få nytt trampställe på en annan sten men lyckas inte. Jag faller och det första som landar med en dov smäll är mitt huvud i en stor sten! Jag hör Holger ropa – Du slog i huvudet! Han vände sig om precis när jag ramlar. Mobilen ramlar i vattnet och med en reflexrörelse räddar jag den upp till det torra igen. Sedan sitter jag på stenarna halvvägs ner i  det våta, det känns som hjärnsubstansen åker som en pinpongboll innanför skallbenet, blodet rinner från örat, det dunkar i hela huvudet och jag blir rädd, men jag lever och jag kan tänka något så när vettiga tankar.

Väl inne i husbilen igen funderar vi på vad vi ska göra? Jag är så pass sjukvårdsutbildad att jag vet att detta egentligen borde röntgas, men vi har druckit vin till våra räkmackor. Ambulans till mitt i ingenstans där vi knappt kan säga var vi är? Nej vi avvaktar, kort sagt jag har haft en otrolig tur – ytterörat har tagit emot smällen och agerat krockkudde på ett förträffligt vis, det kommer så småningom att bli blålila, dubbelt så tjockt och behöva en nackkudde vid sömn!

När den värsta oron lagt sig tar som tur är den sjuka humorn över, innan frukosten torkar jag bort blodfläckar på bordet och säger att det är bäst att avlägsna alla spår i fall jag skulle dö senare under dagen. Vi fantiserar ihop olika förfärliga tidningsrubriker:

Make skyller på olycksfall!

En lätt hjärnskakning och positivt testresultat  av min tjockskallighet blir resultatet av denna premiärtur med husbilen.

Längtar efter att fortsätta pilgrimsvandra

Hur började den här konstiga idén att börja vandra? Ingen aning, men när jag tänker efter har jag velat det hela mitt vuxna liv. Genom åren har jag föreslagit vandringar. Kan vi inte gå Kungsleden? Nej det är för mycket mygg. Kebnekajse – för jobbigt, Samariaravinen på Kreta – för varmt, Inkaleden – för högt osv. En dag läste jag en artikel om Pilgrims leden till Santiago de Compostela, och plötsligt visste jag bara att detta var något jag måste göra. Tillsammans med två arbetskamrater vandrade vi de första åtta milen Från St. Jean Pied de Port till Pamplona.

Vilken upplevelse, det var jobbigt men ändå en underbar känsla och jag var fast. Den första delen var tänkt som en test i fall vi skulle orka och klara av det, och det tog slut alldeles för fort. Hemma igen längtade jag tillbaka och vi började genast planera en fortsättning.

Äntligen två år senare är vi på väg tillbaka till Spanien, för att fortsätta vår vandring. Den här gången har vi två veckor på oss och vi tänker gå den sista delen av leden, så vi räknar bakåt från målet var vi ska börja. Det blir O’Cebrerio som ligger vid gränsen till Galicien för att vandra till Santiago de Compostela och sedan fortsätta ut till Atlantkusten till en by som heter Finisterre, Världens ände.

Det är värmerekord i Spanien, 38 grader fortfarande klockan halv tio på kvällen, på TVn visas spanska barn som leker i fontäner för att svalka sig. Själv ligger jag i min sidensovsäck och är genomsvettig, fönstret är stängt för att undvika myggbett, varför gör jag det här? Svaret får jag tidigt nästa morgon, när jag kommer ut i den svala morgonen och bara njuter. Klockan är sex på morgonen det är fortfarande kolsvart men stjärnklart och luften är så där härligt morgonkrispig. Lite lagom morgontrötta alla fyra, vandrar vi tysta i mörkret, en uggla som hoar, en hund som skäller vid en avlägsen gård, förmodligen väckt av en pilgrim som vandrar förbi precis som vi. Så småningom övergår den svarta morgonen i grå nyanser och tupparna gör sitt bästa för att väcka gårdsfolket. I det grå morgonljuset försvinner färger och de gula pilarna är svåra att hitta.

Så äntligen vandrar vi in i en mindre by och där har baren öppnat för en efterlängtad frukost. Dagens första cafe con leche och en croissant är precis vad jag längtat efter. Inte vad jag äter till frukost i vanliga fall, men här passar det perfekt. Vid bordet jämte sitter ett par som vi känner igen från dagen innan och vi utbyter morgonens upplevelser, hur märkligt det är att upptäcka att man vandrat i en och en halv timme utan frukost, i stort sett alldeles tysta i mörker och tiden känns inte långsam utan man undrar vart tiden har tagit vägen, vad har jag tänkt på? Meditation utan att jag ens har tänkt det. Stärkta av frukost och vila fortsätter vår vandring genom det vackra landskapet.  Vägarna tar oss genom skogar av många hundra år gamla ekar och kastanjeträd så knotiga och gamla att det ser ut som en sagoskog, vi kämpar på i uppförsbackar och neråt igen, medan värmen stiger och svetten rinner, det gäller att ladda med vatten så det räcker mellan byarna.

Vi kommer fram till Albergue Domingo under siestans varmaste timmar och beslutar oss för att stanna för dagen, det är för varmt helt enkelt. Ett bra beslut, det är ett underbart ställe, charmig, rustik inredning, 12 bäddar i samma rum, men ändå avdelat med en halvvägg mellan var fjärde. En trädgård med vilstolar, hängmattor och baljor för fotbad och inte minst, en kall öl under ett skuggande äppelträd. Middagen serveras vid ett långbord där vi alla äter tillsammans, fantastiskt god, vällagad mat. Först mustig grönsakssoppa, därefter köttbullar i sås tillsammans med omelett, lite otippat men gott, och till efterrätt Santiagokaka med smak av mandel, citron och kanel. När vi ätit upp utbrister alla i en spontan applåd till värdarna.

Efter middagen sitter vi kvar och pratar med nyfunna vänner, då smyger sig ytterligare en pilgrim in, det är hunden Santiago, en solskenshistoria om en hund som var hemlös men fann sin husse, en polis från Tyskland som vandrade pilgrims leden och tog sig ann hunden, ordnade med vaccinationer och tog den med sig hem. Nu vandrar de tillsammans mot Santiago de Compostela, en bild som tagen ur en film, the lonesome rider och den vackra schäfern, så vackra tillsammans att alla kvinnohjärtan slår extraslag när de passerar.

Denna kväll sitter jag uppe lite längre än mina reskamrater och pratar med Sue från Dallas och Phil från Skottland, ett omaka par som slagit följe längs vägen. Kanske är det därför jag inte vaknar förrän de är redo att gå, Maggan viskar att de ger sig av nu men att vi kan sammanstråla i Arzua senare. Det passar mig perfekt, mina bästa vandringsdagar är de när jag går ensam. Men jag är lite ouppmärksam, för när jag lyckats skjuta den tunga grinden åt sidan och kommer ut på vägen har jag bara tagit reda på att jag ska gå åt vänster. Efter några kilometer delar sig vägen åt tre olika håll och hur jag än letar kan jag inte hitta någon pil som ska visa vägen. Långt bakom mig ser jag en lampa och tänker att det blir lättare när det kommer fler vandrare som kan hjälpa till att lysa, men nej så tusan om jag ska vara en hjälplös kvinna, resolut väljer jag vägen till höger, den liknar mest stigarna vi följer, jag går en bit men kommer fram till en gård, fel väg, åter i krysset inser jag att lampan inte kommit närmre utan förmodligen är en gårdslampa, jag provar nästa väg, men den delar sig efter en stund i ytterligare två och nu finns absolut ingen pil, tillbaka igen och provar den tredje men den visar sig också gå fram till en gård. Jag är helt fel och bestämmer mig för att gå tillbaka till härbärget och börja om. Och se där – precis utanför går en väg upp i skogen och där är också den välbekanta stenen med en pil och en pilgrimsmussla som visar vägen. Så nu är jag äntligen på rätt väg, en timme senare, men jag känner ingen irritation över att jag gått fel, jag är ju här trots allt för att vandra. Istället känner jag en tillfredställelse över att ha klarat ut situationen själv, känt hur sinnena skärptes, hur tankeverksamheten gick igång för att komma underfund med vilket som kunde vara rätt väg. En primitiv styrka.  Skickar ett sms till mina vänner att inte vänta på mig eftersom jag är långt bakom dem. Känner mig för första gången fri att gå i min egen takt och stanna när jag vill.

Passerar ett fält med solrosor medan det fortfarande är gryning. Hur kan blommorna stå vända mot samma håll innan solen ens har gått upp? Naturen är fantastisk, landskapet är varierande, ena stunden Eukalyptusskogar, andra stunden storslagna vyer. Det känns storslaget att vandra på samma stig som pilgrimerna gjorde på Ivanhoes tid, fantasin får fart och jag kan nästan föreställa mig ett dovt klapper av hästhovar blandat med skrammel från rustningar. Men så öppnar skogen upp sig och där i gläntan står en husvagn med en man som säljer kalla drycker och vid ett rangligt campingbord sitter Sue och Phil tillsammans med två irländare, de vinkar åt mig att slå mig ner, vilket jag gärna gör. Jag får anstränga mig rejält för att förstå den irländska dialekten, men den äldre mannen är så rolig att vi skrattar så tårarna rinner. Vi har nog pratat i närmare en kvart när jag plötsligt inser att han är blind, och den yngre mannen som han går tillsammans med är om inte blind så i alla fall synskadad. Hur klarar de dessa oregelbundna stigar? När vi så småningom går vidare tillsammans delar sig caminon i en avstickare som den ibland gör, det är oftast en liten omväg för att där är så vackert, och den väljer mina nyfunna irländska, i stort sett blinda vänner att ta, medan jag fortsätter den ordinarie vägen för att komma ikapp mina resvänner.

Inför resan har jag bättrat på mina spanskakunskaper, och försökt lära mig några nya ord. Men det är lätt att blanda ihop när det verkligen gäller, att ko heter vaca och att säng heter cama, det ställer till det när jag kommer fram till härbärget och bestämmer mig för att försöka prata spanska. – Tengo una vaca? Frågar jag, och tänker mig att jag frågar om hon har en sängplats ledig. Tjejen i receptionen ser lidande på mig och svarar: We do speak english, you just ordered a steak! Oh no! Men hon har en säng ledig och mina vänner är redan på plats. Middagen äter vi vid ett bord på byvägen utanför härbärget för att det fläktar så skönt där. Vi kommenterar att det är så mycket på landet att det inte skulle förvåna om korna kom förbi vårt bord på väg in till mjölkningsdags, och vi hinner knappt säga det förrän de faktiskt gör det.

Dagarna går fort när man har det bra, snart kommer vi in i rutiner, duscha och tvätta dagens kläder direkt när man kommer fram, innan läggdags packa ryggsäcken och rada upp det man ska ha på sig nästa dag med fanatisk disciplin så att man inte stör de som sover lite längre i samma rum, öronproppar lätt tillgängligt sedan lampan är släckt och de första snarkningarna hörs.

Stigar längs med åkrar, genom skogar, in i små byar, och där står en gammal tant utanför sitt hus och bjuder på nygräddade pannkakor, vad kostar det? Donativo – du betalar vad du tycker det är värt.

Men vi börjar närma oss Santiago de Compostela, det märks, det är tyvärr skräpigare, och sista dagsetappen innan vi når staden börjar vår återanpassning till det vanliga livet. Under hela den dagen hörs trafiken i bakgrunden även när vi går inne i skogen. Jag saknar redan lugnet, dofterna och fågelkvittret och ändå har jag inte gjort klart min vandring. Santiago sägs vara målet, men som alla de kloka säger: det är vandringen som är målet, och så känner även jag. Visst är det charmigt att få sitt pilgrimsbevis och högtidligt att delta i mässan i katedralen, speciellt som det stora rökelsekaret svingas över våra huvuden, en gammal tradition för att dölja den hemska lukten av svettiga, smutsiga pilgrimer. Men det är lugnet och de vackra vyerna som är den starkaste behållningen av vandringen.

Vår resa är dock inte slut här, vi ska vidare mot Finisterre, världens ände. Egentligen hade vi tänkt vandra de 8 milen till kusten, men vädret ändrar sig från otroligt soligt till förfärligt regnigt. Det får bli buss, framme i Finisterre möts vi av energiska rumsförsäljare, och vi hamnar på ett märkligt hippieställe. Variationen på härbärgena är charmigt, ibland stora sovsalar i kloster, ibland charmigt rustikt och inte så många i samma rum, en gång fick vi vindsloftet med plats för oss fyra med lågt i tak och sängar som hämtade ur sagan Guldlock och björnarna. Varje kväll utmaningen att somna bland främmande människor, öronpropparna nära till hands när någon börjar snarka. Den märkliga känslan när man vaknar på morgonen och ser en främmande karl i sängen jämte. Så att vi på sista stället har en hospitalero som tassar runt i cerise yogadress med bjällror runt fotleden förvånar oss inte nämnvärt.

Däremot är Finisterre en fantastisk naturupplevelse. Vi blir tipsade att gå till den norra stranden som är så vacker att jag stannar i flera timmar, går först från ena änden till den andra, balanserar ut på stenarna och blir till sist sittandes i sanden och bara tittar ut över havets vilda vågor. Ser en liten hund som kommer skuttandes så sanden yr alldeles överlycklig över sin frihet.

Nästa dag vandrar vi ut till spetsen på denna halvö. Det verkliga världens ände. Givetvis tar vi det obligatoriska fotot vid 0 km stenen. Det ligger högt och är klippigt, här kommer vi inte ner till vattnet. Det är vackert, men också turistiskt, en bar där vi firar med ett glas vin att vi nått fram och där trängs vi med busslaster med turister som tog just bussen hit, fast vi är ju också turister även om vi tycker att deras resa är fusk. På vägen tillbaka får jag för mig att prova en byväg ner mot vattnet, jag vill så gärna hitta klippan som är med i slutscenen i filmen ”The way”, filmen som de flesta pilgrimerna har sett, och efter att ha kasat ner för en lerig, liten stig hittar jag den, men den är full med fågelbajs och vädret har åter blivit regnigt, så det är inte lika storslaget som i filmen.

Nästan som i ”The way”

Det känns att vandringen är slut, fötterna värker, man är lite trött på att ha samma kläder varje dag. Men kvar finns underbara minnen av episoder och människor vi mött och skiljts från, ibland vet jag inte ens namnet på de, men deras berättelser finns kvar. Det är som att namn och vad man gör i sitt vanliga liv inte spelar någon roll, en befriande känsla att inte bedöma en person utifrån status.

På tåget tillbaka mot Madrid börjar planer spira om var nästa vandring blir. Kanske Del Norte som följer den norra kusten eller i Transsylvanien för att se vildmarken eller varför inte den upprustade S:t Olavs leden från Sundsvall till Trondheim eller…. Ja det svåra blir nog att bestämma sig för var, för visst är det så att det här med att vandra det har fått mig fast.

Tredje gången gillt…

Äntligen premiär för att grilla! När husbilen köptes för tre år sedan var det självklart att införskaffa en grill. Grannarna förespråkade gasolgrill, men Nej! Vi har ju massor av tid att sitta och grilla, så en kolgrill i mindre format blev det.

Den har följt med oss till Kroatien första sommaren och till svenska fjällen andra sommaren, fortfarande i originalförpackning och omonterad! Inför tredje säsongen köptes en ny grill på Gekås, denna gången en gasolgrill, precis som våra grannar redan sagt till oss. Om man bara vill tillaga två köttbitar då är det tydligen för mycket jobb att få kolglöd!

Den lilla, lilla gaspatronen monteras, bruksanvisningen kommer fram för det är lite oklart hur den startas. Och vi får fart på grillen, eller fart och fart… Den är tänd, vi kan inte se lågan, men det blir varmt. Fast inte varmare än att man kan hålla kvar handen över.

Tja, jag lägger på köttbitarna i alla fall och är glad att jag köpte tunna schnitzelbitar. Och ja, det blir tillagat, men ingen risk att bränna köttet, och det blir trots allt jättegott. Men att grillen heter Mustang för ju tankarna till hastighet och hets. Så långt vill jag verkligen inte dra det.

Mustang, snabbare än blixten… Nja!

Hallo Sweden!…

… ropar polisen när han får syn på oss på stranden. Stranden är ingen mindre än Waikkikki beach på Hawaii och inte vår “hemmastrand” Haverdal som vi brukar kalla för just Waikkikki! 

Dagen innan träffade vi polisen första gången när han patrullerade i sanden, helt osannolikt kläd i prydlig uniformsskjorta, keps, blankputsade lågskor och pistol i midjehölster. Där gick han runt och småpratade, skojade och showade bland oss turister i värme och strålande sol. 

  • Sådan tur att alla ni finns här på stranden, säger han med en yvig gest som innefattar oss alla, vem skulle jag annars gå här och prata med? Var kommer ni ifrån? Sweden, svarar vi, men berättar också att vi närmast kommer från Las Vegas. 
  • Viva Las Vegas! Sjunger han med hög röst i bästa Elvis stil.  

Havet var lite speciellt att bada i, alla surfande som låg och trängdes en bit ut och väntade in rätt våg. En ingärdad lugnare badplats där vattnet var alldeles grumligt av för många badande, eller så tog man sig över en form av vågbrytare, vilket var lite vanskligt även om vattnet inte var djupt så kunde en våg få en att tappa balansen och slå i muren. Väl över på andra sidan rättar jag till cyklopet och stoppar huvudet under vattnet – att jag inte drar in hela Oceanen av skräck när det första jag ser är en randig havsorm! Har jag precis stått med fötterna helt nära den? Känner mig ändå stolt över mig själv för att jag sansar mig så pass att jag startar kameran, ja för sätta fötterna i sanden igen vill jag då inte göra! 

Jeg kjøpte meg en mann i dag…

… men jeg fikk til å prute mye, säger vår norska vän som bor granne med oss på Guesthouse White Pearl beach en kväll över kvällsdrinken på altanen med månen som lyser från en svart himmel och med vågornas ljud från stranden i bakgrunden, en idyllisk plats, men vill vi bli indragna i detta? Vi tittar lite nervöst på henne och vet inte riktigt vad vi ska svara. Prostitution är aldrig acceptabelt vare sig det gäller kvinna eller man!  

  • Vent litt, så hente jeg ham. 

Hon skrattar och går in på sitt rum och kommer strax tillbaka med…                 

… en sprattelgubbe i trä! Han är mer än en meter lång.  

Vi skrattar gott åt hennes berättelse om butiken med dammiga trämasker, demoner och sprattelgubbar. Ännu roligare blir det när vi börjar fundera på hur hon ska få med honom hem. 

  • Jeg vet ikke hvordan jeg skal passe ham i kofferten. 

Vi skrattar så det gör ont i magen när vi föreställer oss hur resväskan blir scannad på flygplatsen.  

Nästa morgon åker vi med tuk-tuk upp till stranden vid Hikkaduwa (vilket underbart namn, med betoning på Hikkaduwa)  

När vi kliver i det härligt, ljumna vattnet, kommer en stor sköldpadda paddlandes och  snappar lugnt åt sig av lite alger och sjögräs som guppar i vattnet. Den är helt orädd och låter oss gärna fotografera henne helt nära. Den tar emot sjögräs som vi håller fram, men jag törs inte hålla fingrarna nära munnen/näbben den ser verkligen ut till att kunna knipa av ett finger om det kommer i vägen!  

Tillbaka på vårt guesthouse berättar vi exalterat om vårt sköldpaddsmöte för vår manager som vi känner väl efter vår rundtur med honom under fyra dagar.  

  • So, you´ve met Monica! Hon brukar komma in på förmiddagen för att bli matad av turister. 

Okej! Men för oss är hon i alla fall en vild sköldpadda som kan komma och simma som hon vill. Vi ser henne faktiskt fler dagar senare, och hon har även en väninna med sig en gång.  

Sista dagen när vi sitter fullt påklädda redo att åka med taxi tillbaka till flygplatsen, hör vi röster som påkallar vår uppmärksamhet, vi hinner precis ner till stranden och får vara med om när tre små nykläckta sköldpaddor släpps ut i den stora Indiska Oceanen. De tumlar ner för sanden, spolas upp igen, någon hjälper dem ut till fritt vatten och så är dem borta. Känslan är omtumlande. Ett hopp om att just någon av dessa  ska överleva och komma tillbaka för att fortsätta livets cirkel. 

Suddiga bilder, men vi hann fånga dem på bild innan de försvann ut i havet…

En strålande, gnistrande dag på stranden…

Ledig tisdag och barnbarnet är hemma från förskolan med förkylningssymtom, alltså får mormor “ledigt på riktigt”. Det utnyttjar vi till att gå längs stranden. 

Solen skiner, snön gnistrar, det är så kallt att det knarrar under kängorna. Stranden är minst lika vacker på vintern som en solig, varm sommardag.  

Google Foto har redan påmint mig på morgonen med foton tagna samma  dag för ett år sedan och likadana foton var även tagna samma dag för två år sedan. Det spelar ingen roll, jag tar nya kort idag som liknar dem jag redan har.  

Jag gillar naturens förmåga att trolla med färger och former och skapa fantasifulla mönster. 

Black Molly i Mexiko

2018  åkte vi till Mexiko, vi hittade inga bra flygbiljetter så det som passade bäst blev en charterresa till Playa del Carmen. Otroligt turistiskt, fast med en viss charm emellanåt.  

En egen tripp blev det i alla fall, vi letade upp busstationen och köpte biljett till Valladolid. Just denna dagen var gråmulen, regnet pendlade mellan skurar och ösregn,  en dag man lika gärna kan spendera på bussen i två och en halv timme. Där man passerar små samhällen är vägen kantad med drömfångare, virkade hängmattor, plåtskjul med röda plaststolar med små serveringar, blandat med plastflamingos, skottkärror med lime och annan frukt och mekaniska verkstäder i gränderna. 

Framme i Valladolid gick vi in på en servering nära centrum, El Atrio, för lite lunch och en öl, där vi fick sällskap av en sköldpadda som letade smulor.

 Innan vi åkte vidare till Ek Balam, en mayaruin som man får klättra ända upp till toppen på. Dessa ruiner är fantastiska byggnadsverk av sammanfogade stenar så otroligt perfekt. Bara tanken på hur mayafolket kunde räkna ut var solen skulle skina in vid sommarsolståndet är svindlande.  

Svindlande utsikt

Från Ek Balam går en stig till Cenotes X´canché, det fina vädret som vi haft sedan vi kom fram börjar gå över så vi skyndar oss. Byter snabbt om till bikini trots att det börjat regna, en lite speciell känsla är det att bada samtidigt som det regnar. Vattnet är ljummet, kolsvart och man ser bara den första halvmetern ner i vattnet, det är djupt, hur djupt vet man inte, bara att det är djuuuupt!

När jag kliver i vattnet kommer det fram små svart fiskar och cirkulerar runt mig, dem påminner om Black Molly som min lillebror hade i sitt akvarium! Känns lite konstigt och faktiskt lite kusligt att bara se de som är den närmsta halvmetern runt mig. Vad finns då runt omkring som inte är synligt? Jag simmar en runda i cenoten och imponeras av ungdomarna som är tuffare än mig och svingar sig ut i vattnet i lianer.

Men åskans muller i fjärran är nu riktigt nära så jag kravlar mig upp ur vattnet och vi återvänder, tur är det för vi kommer under tak lagom tills himlen fullständigt öppnar sig och vräker ner vatten, så mycket att taxibilarna slutar köra! 

När den första bilen kommer har vi tur och lyckas komma med den, i det här läget har vi tröttnat på Valladolid och bestämmer oss för att åka tillbaka samma kväll istället för att stanna en natt som vi först planerat. Vi letar oss fram till busstationen och köper biljetter, förstår inte riktigt tidtabellen och det som står på vår biljett, men med lite hjälp från lokalbefolkningen kommer vi på rätt buss och då förstår vi – vi har passerat en tidszon, det är därför det inte riktigt stämmer!  

Buddistmunkarnas meditationsmantra i Ella…

2017 åkte vi till Sri Lanka, en resa som hamnar på en delad andra plats tillsammans med resan till Cuba om jag försöker rangordna resor vi gjort. Vi hade bokat fyra nätter på ett guesthouse söder om Hikkaduwa, som heter Whitepearl beach och tänkte därefter fortsätta att resa runt på egen hand. När vår manager hörde detta planerade och föreslog han en rutt enligt våra önskemål om vad vi tänkt titta på, priset – högst rimligt med tanke på att vi fick en privatchaufför och guide som kunde landet i fyra dagar. Helt enormt, vi pratade om politik, samhälle, kvinnors rätt, tamiler, gerilla, krig, abort. Ja, vi pratade om allt under våra fyra dagar, så intressant!

På eftermiddagen kommer vi fram till Ella, utsikten från vår balkong på Sky Green Resort är fantastisk, grönskan är överväldigande. Byn och även ett munkkloster ligger nere i dalen och omges av berg runt om, en otrolig akustik skapas, vi kan höra barnens musiklektion i skolan, som om de sjöng helt nära oss istället för i andra änden av dalen.

Morgonen efter vaknar jag klockan sex, det är fortfarande alldeles mörkt, det som väckt mig är munkarnas meditationssång, ett mantra som varje morgon hälsar solen. Jag tar med mig mitt täcke ut på balkongen och kryper ihop i stolen, det är riktigt kyligt.

 Där blir jag kvar i en hel timme som det varar. Dalgången skiftar från svart och grått, i horisonten en liten strimma orange när man ser de första strålarna över berget, skiftningar över i rosa ju mer av strålarna som når över. Dimslöjor som dansar runt och stiger. Det gröna som träder fram ju ljusare det blir, mörkgrönt, smaragdfärgat, ljusgrönt skirt som en vårdag. Hela tiden ackompanjerat av munkarnas meditationssång, ett stillsamt upprepande mantra som när det slutar fattas i dalgången, jag önskar det aldrig skulle tystna.  Frusen kryper jag tillbaka ner i sängen, stoppar in mina iskalla fötter under makens täcke och känner mig lycklig över det jag precis har fått uppleva. 

Vid frukosten lite senare hör jag ett annat par vid bordet i närheten. 

  • Did you hear the noise this  morning? I woke up, it just went on and on, I thought it would never stop!  

Ja, vad kan man säga: Vi har alla olika referensramar och upplevelser! 

En vandring i slutet av året…

Det blåste halv storm i söndags så jag vägrade cykeltur, men ut för att få lite frisk luft vill man ju ändå. Vi tog bilen några km till Haverdals naturreservat, stretade uppför Lynga sanddyn, där det nu är fin utsikt igen. Det blåste till några rejäla stormvindar medan vi var på toppen, vi blev ordentligt ”genomvädrade”.

Nedanför kullen hade någon klätt en gran fin i röda kulor. Vilken vacker idé!

Ner i strandskogenen igen valde vi en promenadstig på måfå, och maken berättade glatt om goda vänner som just gjort så och gått och gått och gått, men istället för att komma tillbaka till parkeringen hamnade i grannbyn, Vilshärad, om man som han väntar på knäoperation är det kanske inte så kul, så vi svängde höger så fort tillfälle gavs för säkerhets skull.

Detta naturreservats naturvårdsmetoder är omdiskuterat i tidningen emellanåt, och vi kan inte heller låta bli att undra hur man tillåts avverka på vissa ställen, men låter stormfällen ligga kvar på andra, och hur kommer det sig att virket får ligga kvar här medan skogsägare måste ta ut virket inom bestämd tid för att inte göda granbarkborren. Vi påminns om stormarna genom åren, som fd skogsägare minns vi Gudrun, Per, Simone… Varenda gång det stormat klart skyndade vi oss till gården för att se hur stora skadorna blivit. Gudrun var före vår ägartid, det tog en vecka för två gubbar (den ene var min pappa) att med motorsåg röja två km väg för att komma ut ur skogen den gången!

Per var vår värsta storm, när vi nästan var färdigröjda sa jag till maken att det lutar några träd där borta, vi måste kolla det också. Milda tid, det såg ut som nedsläppet efter plockepinn, en virvelvind hade hade snott ihop träden i en enda ihopflätad röra, vi hade jobb i flera veckor där, för att inte tala om hur farligt det var. Vi har inte ens kort från det! I vanliga fall saknar jag skogen, men i söndags när det blåste upp kände jag bara lättnad!

Ja, det är lite så tankarna trilla över en när man är ute och går. För säkerhets skull saktar vi farten, fnissar lite och tittar åt höger och vänster innan vi kliver ut i korsningen.

Inför nyåret tycker vi den här skylten passar fint.

Gott Nytt År 2021!

Tisdagarna med William

Hur berättar man om glädjen att få tillbringa en eftermiddag i veckan med mitt barnbarn utan att det låter pompöst, klyschigt och fånigt? Jag har förmånen att kunna arbeta en dag mindre i veckan och då få hämta barnbarnet på förskolan.

Glädje när vi kommer hem, och han knatar kavat in i huset, kollar om katten är inne och fortsätter till köket, där han försöker bryta sig in i frysen – Bulle! (Ja, jag har börjat baka igen, som mormor måste man ha bullar i frysen)

Finns det något som ser godare ut än ett barn med mjölkmustasch på överläppen?

Stolthet när han plockar runda strandstenar från en burk till en annan och börjar räkna – en, tå, te, fem, seks, åtta, nie, åtta, nie! Herre Gud han är ett geni! Bara två år och kan redan räkna, vad ska det bli av denna lille raring?

Nu kommer Columbus hem och han har ”mutsiga tassar”, tur att vi har en så snäll katt som låter tassarna bli ordentligt avtorkade, innan han får mat. De är väldigt goda vänner, kanske för att William är väldigt frikostig med mat.

Lycka när dottern skypar bara för att William vill prata med momo, fast vi pratades vid för en stund sedan.

Förundran när han veckan därpå stolt räknar upp namnen på släktfotografierna och kommer ihåg namn på de han inte ens träffat, sänder en tanke till gammelmormor Margit, vad hon hade blivit glad!

Tårarna är nära, när en liten go, varm hand krafsar i nackhåren på mig när vi läser saga.

Spontana skratt när han ställer sig med rumpan rakt upp för att kolla på världen upp och ner.

Tillåtande när vattenkannan flitigt används i trädgården, jag blundar med ena ögat när du använder stammen på min fina fuchsia som handtag i trappan upp till altanen. Ett och annat skott ramlar av, men vad gör det?

För din skull kommer jag att gå genom eld och vatten!

Goda vänner!

Paketinslagning…

… kan vara både knepigt och spännande hemma hos oss, jag har nämligen en alldeles speciell hjälpreda, eller kanske snarare en stjälpreda. Låt mig få presentera Katten Columbus!

Det är han som ”äger”, styr och ställer i hemmet på ett alldeles förtjusande sätt.  Han flyttade in för några år sedan trots att vi inte skulle ha något nytt djur efter vår gammelkatt. Så vad det med det. Columbus, som han heter för att han tycker om att upptäcka saker, var som ”tonåring” oerhört smal, långbent, gänglig och oproportionerlig vilket har fått till följd att när allt detta ”långa och smala” har fyllts ut med mat har resultatet blivit en magnifikt stor och vacker katt som pendlar i matchvikt runt 8–10 kg beroende på om det är sommar eller vinter. Med andra ord en STOR katt.

Åter till helgens pyssel, nämligen att slå in paket inför julen.

  • Plocka fram allt material som behövs, presenter, papper, snören, tejp osv.
  • Lyft ur katten ur presentkartongen och lägg i presenten.
  • Hämta rullen med snören som nu ligger i hallen.
  • Mät upp hur mycket presentpapper som går åt, men AKTA svansen när du klipper!
  • Lyft åter ur katten ur kartongen och försök fluffa till presenten som blev lite platt.
  • Avlägsna tejpen från kattens morrhår försiktigt, det gör ont! Både i katten och mina händer.
  • Plocka fram nytt presentpapper, det första är nu så skrynkligt att det ser lite väl återanvänt ut.
  • Tredje gången gillt, klipp papper, tejpa, glöm inte plocka bort de värsta katthåren ur tejpen, mottagaren kan ju vara kattallergisk! Men var är nu katten?
  • – Columbus, kssksskss, Var är du?
  • Mjau, inifrån paketet, hur gick det till? Packa upp paketet och gör om igen.
  • Snörena är redan färdigkrusade, behövs inga krusverktyg när man har kattklor som leker.
  • Ta loss presentrosetten från katten och torka bort kattsaliven.
  • Sist men inte minst – nästa gång när expediten i affären frågar om jag vill ha paketet inslaget – tacka JA, oavsett hur lång kön är bakom!

Matte, jag går ut en stund, jag orkar inte leka mer med dig.