Testad positiv för tjockskallighet…

Det är fredag eftermiddag och jag skyndar mig hem efter jobbet, trampar energiskt på elcykeln, låter tankar på arbetet sakta rinna av, bockar av efter hand att inget är glömt, kanske lite sent att göra det nu när jag redan är på väg hem. Jag tänker inte vända om det är något glömt!

Hemma väntar Holger som under dagen haft till uppgift att göra klart räksmörgåsar till ikväll. Husbilen är packad efter vintervilan, nybäddad med påslakan med rosor och lite klichéartat tryck ”Don’t dream your life – Live your dream”. Ja, jag erkänner det är lite för banalt!

Vi ska bara vara borta en natt, för väderleksprognosen är lite så där, kan bli regn – kan bli uppehåll, men vi längtar efter att komma iväg en tur med bilen igen. Katten får flytta ut på altanen med dörren öppen en glipa så han kan komma och gå som han vill, med en välfylld matskål. Två saker i livet som han uppskattar stort, om det inte vore för att han har noterat packade kassar som bärs ut i bilen, betyder det att ni lämnar mig nu igen? (Vill poängtera att det alltid finns någon som har huvudansvar för honom när vi inte är hemma och att han i vanliga fall vill, men inte får vara ute på natten. Så det borde vara toppen!)

En känsla av semester infinner sig när vi tar plats i bilen och lite ringrostigt startar upp. Vi ska inte så långt, bara till Färgensjöarna cirka sju mil bort, vi tänker fricampa ikväll, det var lite så jag såg framför mig att vi skulle göra när vi köpte bilen förra året, men sedan har det blivit mest ställplatser och camping istället av lite olika anledningar. Vi hittar en lagom plats ända nere vid sjön, det är så vackert, visserligen skiner inte solen men det regnar i vart fall inte. Det är slutet av maj så inte ens jag tänker tanken att bada. Det är faktiskt lite för kallt för att sitta ute och äta med, men räkmackorna och ett glas kallt Rieslingvin smakar underbart. Efter att vi njutit av maten går vi ut för att se oss omkring och fotografera sjön i kvällsljus. En vattenfylld eka som någon aldrig mer kommer att kunna ro blir den bild jag hinner att ta innan olyckan är framme…

Lite till vänster får vi syn på en liten klippö, bara några kvadratmeter stor och med endast en liten björk som växer på den. Vilket motiv – det svarta vattnet, klippan och på den ett ensamt träd i skir vårgrönska! Jag kliver försiktigt efter Holger på stenarna och plötsligt bara händer det – fotleden viker sig, jag försöker få nytt trampställe på en annan sten men lyckas inte. Jag faller och det första som landar med en dov smäll är mitt huvud i en stor sten! Jag hör Holger ropa – Du slog i huvudet! Han vände sig om precis när jag ramlar. Mobilen ramlar i vattnet och med en reflexrörelse räddar jag den upp till det torra igen. Sedan sitter jag på stenarna halvvägs ner i  det våta, det känns som hjärnsubstansen åker som en pinpongboll innanför skallbenet, blodet rinner från örat, det dunkar i hela huvudet och jag blir rädd, men jag lever och jag kan tänka något så när vettiga tankar.

Väl inne i husbilen igen funderar vi på vad vi ska göra? Jag är så pass sjukvårdsutbildad att jag vet att detta egentligen borde röntgas, men vi har druckit vin till våra räkmackor. Ambulans till mitt i ingenstans där vi knappt kan säga var vi är? Nej vi avvaktar, kort sagt jag har haft en otrolig tur – ytterörat har tagit emot smällen och agerat krockkudde på ett förträffligt vis, det kommer så småningom att bli blålila, dubbelt så tjockt och behöva en nackkudde vid sömn!

När den värsta oron lagt sig tar som tur är den sjuka humorn över, innan frukosten torkar jag bort blodfläckar på bordet och säger att det är bäst att avlägsna alla spår i fall jag skulle dö senare under dagen. Vi fantiserar ihop olika förfärliga tidningsrubriker:

Make skyller på olycksfall!

En lätt hjärnskakning och positivt testresultat  av min tjockskallighet blir resultatet av denna premiärtur med husbilen.

Jeg kjøpte meg en mann i dag…

… men jeg fikk til å prute mye, säger vår norska vän som bor granne med oss på Guesthouse White Pearl beach en kväll över kvällsdrinken på altanen med månen som lyser från en svart himmel och med vågornas ljud från stranden i bakgrunden, en idyllisk plats, men vill vi bli indragna i detta? Vi tittar lite nervöst på henne och vet inte riktigt vad vi ska svara. Prostitution är aldrig acceptabelt vare sig det gäller kvinna eller man!  

  • Vent litt, så hente jeg ham. 

Hon skrattar och går in på sitt rum och kommer strax tillbaka med…                 

… en sprattelgubbe i trä! Han är mer än en meter lång.  

Vi skrattar gott åt hennes berättelse om butiken med dammiga trämasker, demoner och sprattelgubbar. Ännu roligare blir det när vi börjar fundera på hur hon ska få med honom hem. 

  • Jeg vet ikke hvordan jeg skal passe ham i kofferten. 

Vi skrattar så det gör ont i magen när vi föreställer oss hur resväskan blir scannad på flygplatsen.  

Nästa morgon åker vi med tuk-tuk upp till stranden vid Hikkaduwa (vilket underbart namn, med betoning på Hikkaduwa)  

När vi kliver i det härligt, ljumna vattnet, kommer en stor sköldpadda paddlandes och  snappar lugnt åt sig av lite alger och sjögräs som guppar i vattnet. Den är helt orädd och låter oss gärna fotografera henne helt nära. Den tar emot sjögräs som vi håller fram, men jag törs inte hålla fingrarna nära munnen/näbben den ser verkligen ut till att kunna knipa av ett finger om det kommer i vägen!  

Tillbaka på vårt guesthouse berättar vi exalterat om vårt sköldpaddsmöte för vår manager som vi känner väl efter vår rundtur med honom under fyra dagar.  

  • So, you´ve met Monica! Hon brukar komma in på förmiddagen för att bli matad av turister. 

Okej! Men för oss är hon i alla fall en vild sköldpadda som kan komma och simma som hon vill. Vi ser henne faktiskt fler dagar senare, och hon har även en väninna med sig en gång.  

Sista dagen när vi sitter fullt påklädda redo att åka med taxi tillbaka till flygplatsen, hör vi röster som påkallar vår uppmärksamhet, vi hinner precis ner till stranden och får vara med om när tre små nykläckta sköldpaddor släpps ut i den stora Indiska Oceanen. De tumlar ner för sanden, spolas upp igen, någon hjälper dem ut till fritt vatten och så är dem borta. Känslan är omtumlande. Ett hopp om att just någon av dessa  ska överleva och komma tillbaka för att fortsätta livets cirkel. 

Suddiga bilder, men vi hann fånga dem på bild innan de försvann ut i havet…

En strålande, gnistrande dag på stranden…

Ledig tisdag och barnbarnet är hemma från förskolan med förkylningssymtom, alltså får mormor “ledigt på riktigt”. Det utnyttjar vi till att gå längs stranden. 

Solen skiner, snön gnistrar, det är så kallt att det knarrar under kängorna. Stranden är minst lika vacker på vintern som en solig, varm sommardag.  

Google Foto har redan påmint mig på morgonen med foton tagna samma  dag för ett år sedan och likadana foton var även tagna samma dag för två år sedan. Det spelar ingen roll, jag tar nya kort idag som liknar dem jag redan har.  

Jag gillar naturens förmåga att trolla med färger och former och skapa fantasifulla mönster. 

Black Molly i Mexiko

2018  åkte vi till Mexiko, vi hittade inga bra flygbiljetter så det som passade bäst blev en charterresa till Playa del Carmen. Otroligt turistiskt, fast med en viss charm emellanåt.  

En egen tripp blev det i alla fall, vi letade upp busstationen och köpte biljett till Valladolid. Just denna dagen var gråmulen, regnet pendlade mellan skurar och ösregn,  en dag man lika gärna kan spendera på bussen i två och en halv timme. Där man passerar små samhällen är vägen kantad med drömfångare, virkade hängmattor, plåtskjul med röda plaststolar med små serveringar, blandat med plastflamingos, skottkärror med lime och annan frukt och mekaniska verkstäder i gränderna. 

Framme i Valladolid gick vi in på en servering nära centrum, El Atrio, för lite lunch och en öl, där vi fick sällskap av en sköldpadda som letade smulor.

 Innan vi åkte vidare till Ek Balam, en mayaruin som man får klättra ända upp till toppen på. Dessa ruiner är fantastiska byggnadsverk av sammanfogade stenar så otroligt perfekt. Bara tanken på hur mayafolket kunde räkna ut var solen skulle skina in vid sommarsolståndet är svindlande.  

Svindlande utsikt

Från Ek Balam går en stig till Cenotes X´canché, det fina vädret som vi haft sedan vi kom fram börjar gå över så vi skyndar oss. Byter snabbt om till bikini trots att det börjat regna, en lite speciell känsla är det att bada samtidigt som det regnar. Vattnet är ljummet, kolsvart och man ser bara den första halvmetern ner i vattnet, det är djupt, hur djupt vet man inte, bara att det är djuuuupt!

När jag kliver i vattnet kommer det fram små svart fiskar och cirkulerar runt mig, dem påminner om Black Molly som min lillebror hade i sitt akvarium! Känns lite konstigt och faktiskt lite kusligt att bara se de som är den närmsta halvmetern runt mig. Vad finns då runt omkring som inte är synligt? Jag simmar en runda i cenoten och imponeras av ungdomarna som är tuffare än mig och svingar sig ut i vattnet i lianer.

Men åskans muller i fjärran är nu riktigt nära så jag kravlar mig upp ur vattnet och vi återvänder, tur är det för vi kommer under tak lagom tills himlen fullständigt öppnar sig och vräker ner vatten, så mycket att taxibilarna slutar köra! 

När den första bilen kommer har vi tur och lyckas komma med den, i det här läget har vi tröttnat på Valladolid och bestämmer oss för att åka tillbaka samma kväll istället för att stanna en natt som vi först planerat. Vi letar oss fram till busstationen och köper biljetter, förstår inte riktigt tidtabellen och det som står på vår biljett, men med lite hjälp från lokalbefolkningen kommer vi på rätt buss och då förstår vi – vi har passerat en tidszon, det är därför det inte riktigt stämmer!  

Buddistmunkarnas meditationsmantra i Ella…

2017 åkte vi till Sri Lanka, en resa som hamnar på en delad andra plats tillsammans med resan till Cuba om jag försöker rangordna resor vi gjort. Vi hade bokat fyra nätter på ett guesthouse söder om Hikkaduwa, som heter Whitepearl beach och tänkte därefter fortsätta att resa runt på egen hand. När vår manager hörde detta planerade och föreslog han en rutt enligt våra önskemål om vad vi tänkt titta på, priset – högst rimligt med tanke på att vi fick en privatchaufför och guide som kunde landet i fyra dagar. Helt enormt, vi pratade om politik, samhälle, kvinnors rätt, tamiler, gerilla, krig, abort. Ja, vi pratade om allt under våra fyra dagar, så intressant!

På eftermiddagen kommer vi fram till Ella, utsikten från vår balkong på Sky Green Resort är fantastisk, grönskan är överväldigande. Byn och även ett munkkloster ligger nere i dalen och omges av berg runt om, en otrolig akustik skapas, vi kan höra barnens musiklektion i skolan, som om de sjöng helt nära oss istället för i andra änden av dalen.

Morgonen efter vaknar jag klockan sex, det är fortfarande alldeles mörkt, det som väckt mig är munkarnas meditationssång, ett mantra som varje morgon hälsar solen. Jag tar med mig mitt täcke ut på balkongen och kryper ihop i stolen, det är riktigt kyligt.

 Där blir jag kvar i en hel timme som det varar. Dalgången skiftar från svart och grått, i horisonten en liten strimma orange när man ser de första strålarna över berget, skiftningar över i rosa ju mer av strålarna som når över. Dimslöjor som dansar runt och stiger. Det gröna som träder fram ju ljusare det blir, mörkgrönt, smaragdfärgat, ljusgrönt skirt som en vårdag. Hela tiden ackompanjerat av munkarnas meditationssång, ett stillsamt upprepande mantra som när det slutar fattas i dalgången, jag önskar det aldrig skulle tystna.  Frusen kryper jag tillbaka ner i sängen, stoppar in mina iskalla fötter under makens täcke och känner mig lycklig över det jag precis har fått uppleva. 

Vid frukosten lite senare hör jag ett annat par vid bordet i närheten. 

  • Did you hear the noise this  morning? I woke up, it just went on and on, I thought it would never stop!  

Ja, vad kan man säga: Vi har alla olika referensramar och upplevelser! 

En vandring i slutet av året…

Det blåste halv storm i söndags så jag vägrade cykeltur, men ut för att få lite frisk luft vill man ju ändå. Vi tog bilen några km till Haverdals naturreservat, stretade uppför Lynga sanddyn, där det nu är fin utsikt igen. Det blåste till några rejäla stormvindar medan vi var på toppen, vi blev ordentligt ”genomvädrade”.

Nedanför kullen hade någon klätt en gran fin i röda kulor. Vilken vacker idé!

Ner i strandskogenen igen valde vi en promenadstig på måfå, och maken berättade glatt om goda vänner som just gjort så och gått och gått och gått, men istället för att komma tillbaka till parkeringen hamnade i grannbyn, Vilshärad, om man som han väntar på knäoperation är det kanske inte så kul, så vi svängde höger så fort tillfälle gavs för säkerhets skull.

Detta naturreservats naturvårdsmetoder är omdiskuterat i tidningen emellanåt, och vi kan inte heller låta bli att undra hur man tillåts avverka på vissa ställen, men låter stormfällen ligga kvar på andra, och hur kommer det sig att virket får ligga kvar här medan skogsägare måste ta ut virket inom bestämd tid för att inte göda granbarkborren. Vi påminns om stormarna genom åren, som fd skogsägare minns vi Gudrun, Per, Simone… Varenda gång det stormat klart skyndade vi oss till gården för att se hur stora skadorna blivit. Gudrun var före vår ägartid, det tog en vecka för två gubbar (den ene var min pappa) att med motorsåg röja två km väg för att komma ut ur skogen den gången!

Per var vår värsta storm, när vi nästan var färdigröjda sa jag till maken att det lutar några träd där borta, vi måste kolla det också. Milda tid, det såg ut som nedsläppet efter plockepinn, en virvelvind hade hade snott ihop träden i en enda ihopflätad röra, vi hade jobb i flera veckor där, för att inte tala om hur farligt det var. Vi har inte ens kort från det! I vanliga fall saknar jag skogen, men i söndags när det blåste upp kände jag bara lättnad!

Ja, det är lite så tankarna trilla över en när man är ute och går. För säkerhets skull saktar vi farten, fnissar lite och tittar åt höger och vänster innan vi kliver ut i korsningen.

Inför nyåret tycker vi den här skylten passar fint.

Gott Nytt År 2021!

Tisdagarna med William

Hur berättar man om glädjen att få tillbringa en eftermiddag i veckan med mitt barnbarn utan att det låter pompöst, klyschigt och fånigt? Jag har förmånen att kunna arbeta en dag mindre i veckan och då få hämta barnbarnet på förskolan.

Glädje när vi kommer hem, och han knatar kavat in i huset, kollar om katten är inne och fortsätter till köket, där han försöker bryta sig in i frysen – Bulle! (Ja, jag har börjat baka igen, som mormor måste man ha bullar i frysen)

Finns det något som ser godare ut än ett barn med mjölkmustasch på överläppen?

Stolthet när han plockar runda strandstenar från en burk till en annan och börjar räkna – en, tå, te, fem, seks, åtta, nie, åtta, nie! Herre Gud han är ett geni! Bara två år och kan redan räkna, vad ska det bli av denna lille raring?

Nu kommer Columbus hem och han har ”mutsiga tassar”, tur att vi har en så snäll katt som låter tassarna bli ordentligt avtorkade, innan han får mat. De är väldigt goda vänner, kanske för att William är väldigt frikostig med mat.

Lycka när dottern skypar bara för att William vill prata med momo, fast vi pratades vid för en stund sedan.

Förundran när han veckan därpå stolt räknar upp namnen på släktfotografierna och kommer ihåg namn på de han inte ens träffat, sänder en tanke till gammelmormor Margit, vad hon hade blivit glad!

Tårarna är nära, när en liten go, varm hand krafsar i nackhåren på mig när vi läser saga.

Spontana skratt när han ställer sig med rumpan rakt upp för att kolla på världen upp och ner.

Tillåtande när vattenkannan flitigt används i trädgården, jag blundar med ena ögat när du använder stammen på min fina fuchsia som handtag i trappan upp till altanen. Ett och annat skott ramlar av, men vad gör det?

För din skull kommer jag att gå genom eld och vatten!

Goda vänner!

Paketinslagning…

… kan vara både knepigt och spännande hemma hos oss, jag har nämligen en alldeles speciell hjälpreda, eller kanske snarare en stjälpreda. Låt mig få presentera Katten Columbus!

Det är han som ”äger”, styr och ställer i hemmet på ett alldeles förtjusande sätt.  Han flyttade in för några år sedan trots att vi inte skulle ha något nytt djur efter vår gammelkatt. Så vad det med det. Columbus, som han heter för att han tycker om att upptäcka saker, var som ”tonåring” oerhört smal, långbent, gänglig och oproportionerlig vilket har fått till följd att när allt detta ”långa och smala” har fyllts ut med mat har resultatet blivit en magnifikt stor och vacker katt som pendlar i matchvikt runt 8–10 kg beroende på om det är sommar eller vinter. Med andra ord en STOR katt.

Åter till helgens pyssel, nämligen att slå in paket inför julen.

  • Plocka fram allt material som behövs, presenter, papper, snören, tejp osv.
  • Lyft ur katten ur presentkartongen och lägg i presenten.
  • Hämta rullen med snören som nu ligger i hallen.
  • Mät upp hur mycket presentpapper som går åt, men AKTA svansen när du klipper!
  • Lyft åter ur katten ur kartongen och försök fluffa till presenten som blev lite platt.
  • Avlägsna tejpen från kattens morrhår försiktigt, det gör ont! Både i katten och mina händer.
  • Plocka fram nytt presentpapper, det första är nu så skrynkligt att det ser lite väl återanvänt ut.
  • Tredje gången gillt, klipp papper, tejpa, glöm inte plocka bort de värsta katthåren ur tejpen, mottagaren kan ju vara kattallergisk! Men var är nu katten?
  • – Columbus, kssksskss, Var är du?
  • Mjau, inifrån paketet, hur gick det till? Packa upp paketet och gör om igen.
  • Snörena är redan färdigkrusade, behövs inga krusverktyg när man har kattklor som leker.
  • Ta loss presentrosetten från katten och torka bort kattsaliven.
  • Sist men inte minst – nästa gång när expediten i affären frågar om jag vill ha paketet inslaget – tacka JA, oavsett hur lång kön är bakom!

Matte, jag går ut en stund, jag orkar inte leka mer med dig.

Vi såg tomten i Ljubljana…

Det blir ingen julmarknadsresa i år, tänker istället tillbaka på förra årets resa. Vi stannade till i Ljubljana en dag i september på väg hem med husbilen från Kroatien, en vacker stad och vi bestämde redan då att det här ska bli årets julmarknadsresmål.

Första kvällen när vi vandrar längs floden och den gamla stadskärnan där hantverksmarknaden trängs med matstånd med kryddiga korvar, gluwein och en ny favorit, varm gin med äppeljuice! Det var en oväntad smakupplevelse, mycket gott! Men som de flesta semesterdrinkar, de smakar bäst på plats!

Dagen därpå checkar vi ut från hotellet för att ta oss vidare till Bled, det var nämligen så att vi tänkte stanna till där med husbilen i september men det fanns inte EN enda parkeringsplats ledig, så vi fick köra rakt igenom, vända och köra tillbaka. Alltså hade vi nu googlat fram tågtider och bokat en natt på ett underbart pensionat. Vi lyckas köpa tågbiljett men vi blir inte riktigt kloka på om vi kommer ända fram eller behöver komplettera med buss och den sura kvinnan i biljettluckan orkar inte försöka förklara för oss när vi inte fattar första gången, så vi köper tågbiljett och kliver på, därifrån har vi fin utsikt över till andra perrongen och där händer det grejer!

Tomtefar, tomtemor och alla deras alver ska på utflykt med mängder av småbarn, de har fullt upp att tillsammans med lärarna få ombord alla barn som strålar av lycka och förväntan i vagnarna som dras av ett gammalt ånglok. Att höra deras förtjusning och fnitter gör mig alldeles varm inombords. Vilken fantastisk idé för en utflykt med barnen! Vart dem var på väg vet vi inte, men jag hoppas det var till någon tomteverkstad. Ångloket drar iväg med pust och stön och ett enormt rökmoln och strax efteråt startar även vårt tåg fast åt andra hållet.

Bled är otroligt vackert, och vi har tur, solen strålar från en klarblå himmel, vi kan vandra runt hela sjön i lugnt tempo, till och med äta lunchen ute insvepta i filtar med utsikt över sjön. Vårt pensionat är charmigt, rustikt i timmer och vi får en jättegod frukost nästa morgon. Old Bled house är väl värt ett besök.

En klassisk vy

Därefter återvänder vi till Ljubljana, den här gången med buss och letar upp nästa övernattningsställe, ett vandrarhem som ligger ovanför en pub. Inte lika charmigt som i Bled men fullt funktionellt. Lite svårt att hitta trots Google maps, antagligen har den ställt in sig på att visa bilvägen istället för gångvägen, det är inte första gången detta händer! Vi inser att vi gått en lång omväg längs en ringled, skit också, vi orkar inte gå in till stan igen och det finns inga matställen i kvarteret vi bor, men vi hittar en supermarket och köper ett par frallor och några öl och lägger oss tidigt den kvällen.

På morgonen är vi pigga igen även om fötterna är lite slitna, men strunt i det, när vi kommit in till gamla stadskärnan finns så mycket att titta på att det inte spelar någon roll. Vi vandrar över broarna, lyssnar på barnkörer som sjunger julsånger, ser en spektakulär utställning genom fönstret med en stor plastsugga med kultingar. Gatumusikanter som spelar traditionell musik iklädd folkdräkt och de som vill synas/eller inte iklädd ett hjorthuvud!

Konstig konstinstallation

Vi knatar hela vägen upp till slottet och tittar in fängelsehålorna, ser en utställning över slott och borgar i Slovenien och får inspiration till nästa resa…

På kvällen strålar staden i ljus och dekorationer, det doftar av mat, helstekt gris, kanderade mandlar, honung, ja allt som hör en julmarknad till.

Vi hinner se oss mätta på julmarknad och letar upp ”House of illusions” som väl är en liten besvikelse, vi har sett det mesta på internet redan, men för en yngre publik kan det nog vara lite kul.

Istället börjar vi leta efter ett museum för gamla tåg som vi sett på tripadvisor, men jag undrar om inte Google maps åter spelar oss ett spratt. Vi hamnar i ett bostadsområde och ser till slut en skylt med tåg på, fast det är en nerfälld bom när vi kommer fram och det syns inte en människa någonstans. Vi har återigen gått långt och vi ser några skruttiga tåg på andra sidan, så vi kryper helt fräckt under bommen och tittar runt bland gamla tåg och vagnvrak. Det här kan inte vara muséet vi letar efter! Vi smiter innan någon ser oss.

Tågmuseum?

Hittar en pub på vägen in mot staden igen och går in och beställer en varsin öl.

  • – Beer! What kind of beer? We have 140 different beers!

Ooops, gjorde vi bort oss nu igen? Det blir en O´Haras för mig.

På fredagen är det open kitchen market, när olika kockar lagar mat av alla de slag, musiken strömmar och öl eller vin säljs ute på marknaden, jämte området ligger en enorm frukt, blom-och grönsaksmarknad. Jag älskar alla färger och dem vackra uppläggen, säsongens storsäljare är så klart mistel, men jag avstår från att försöka få med en i resväskan i helt skick hem. Där ligger redan flera träleksaker till vårt barnbarn.

Trötta och nöjda kommer vi hem, och kan se tillbaka på att det blev en väldigt fin julmarknadsresa till Ljubljana.

Jag och min symaskin från helvetet…

…Ja, det är faktiskt så jag kallar den. Vi kämpar vidare, emellanåt osar det faktiskt svavel på altanen men det beror kanske på alla svordomar som slinker ur mig när det trasslar som mest. Det är till och med så att katten lämnar sin varma, sköna stol och smiter ut i regnet för att få lite lugn och ro!

Så här ska det inte se ut! Även baksidan räknas

Det verkar inte finnas något mellanläge på symaskinen, antingen står den still, försiktigt försöker jag slira igång den, men precis när den ska starta långsamt blir det precis tvärt om, VRMMMMM.

Jag längtar efter syslöjdens maskiner som hade en knapp för töntar, den som gjorde att maskinen bara sydde i slow motion, letar förtvivlat men det verkar inte finnas någon sådan knapp på min industrisymaskin.

I vanliga fall har jag alltid någon reservplan, men det har jag inte nu, alternativ B är att ge upp och det är jag inte redo för ännu!

Jag har testat alla råd och tips som jag fått från vänner och bekanta. Även tandtråd! Jo, jag har faktiskt flossat min symaskin med tandtråd, inget dumt tips alls!

Jodå, allt är med på bilden: Vinglas, skruvmejsel och trassel!

Någon gång emellanåt lyckas jag få maskinen att sy lite långsammare och sakta men osäkert växer arbetet framåt. Med lagom många blodtryckssänkande pauser och ett och annat glas rödvin som uppmuntran. Det är möjligt att dessa båda tar ut vart annat, men om bara tron är tillräckligt stark…

Om hur vi hamnade på en skolbuss på Barbados…

Kommer hem från jobbet, tittar igenom posten och undrar vad i hela friden är det här? En tidskrift diskret förpackad i grå plast utan någon som helst logga, den för närmast tankarna till annonstexten ”Vi skickar din beställning i en neutral och tråkig grå plast, Ingen utom du kommer veta vad paketet innehåller.”

Öppnar nyfiket och brister ut i gapskratt. Nej, det är inte en katalog med sexleksaker.

Det är tidskriften Connoisseur! Men hur gick det här till? Att en undersköterska får gratistidningen för personer som har en inkomst över två miljoner. Ja just det, jag sålde skogen och köpte en husbil, så var det ju!

Första sidan – reklam för Rolex, andra sidan – Cartier och så fortsätter det, Porsche, Chanel… Bläddrar vidare till resesidorna – ett lyxhus på Seychellerna för 25 000 kr/natt men då ingår en privat butler!

Nej det här är inget för mig och tänker istället tillbaka på resan när jag fyllde 50 år, Barbados – i och för sig väldigt exotiskt för de flesta. På min födelsedag frågade jag maken om han hade gjort upp några hemliga planer för mig, men nej det hade han inte. Då vill jag åka buss meddelade jag. På Barbados betalde man motsvarande 4 kr när man klev på bussen och sedan åkte man så långt man skulle. Det finns ett vildmarksreservat som jag vill se, men jag vill även uppleva landet och inte bara boka en guidad tur. Hur svårt kan det vara? Om vi kommer fel är det ju bara att kliva av bussen och ta en annan buss för 4 kronor tillbaka, eller om vi inte lyckas får vi väl ta en taxi.

Jodå vi lyckades ta oss dit vi ville, Barbados Wildlife reserve ett trevligt ställe där man gick fritt bland djuren, väl värt ett besök. Men sedan skulle vi ju ta oss tillbaka också! Kliver på en buss á 4 kr och åker till den stora bussterminalen där vi skulle byta buss. Dåligt skyltat och vi frågade flera personer var ”vår” buss skulle avgå från. En kvinna hjälpte oss och pekade ut rätt ställe att vänta. Medan vi väntade kom det mängder av barn i alla åldrar och tänk alla ställde sig i samma bussficka som vi! Så småningom kommer bussen och det blir rörigt – jätterörigt! En del barn ska med andra ska inte med, det trängs och vi vet inte: Ska vi följa med röran eller vänta på nästa buss? Men kvinnan som visat oss rätt en halvtimma tidigare ropar till oss – ”This is your bus”. Och då banar vi oss väg genom barnen, de som inte ska med och kliver på bussen. Barnen är artiga och låter oss sitta, jag har ju trots allt fyllt 50 år den dagen! Haha!

Vilket foto det hade blivit, men jag kan inte förmå mig att ta upp kameran, det hade blivit så fel i situationen. En buss ”knöfull” med skolbarn i sina fina uniformer, slätstrukna skjortor, knästrumpor och kjol eller byxor och så vi inklämda i surret från barn nyss utsläppta från skolan! Barnen lika nyfikna och förundrade över oss som vi över den absurda situationen. En del bilder får man helt enkelt spara i minnet.